Testamentsinstitutet har funnits i Sverige sedan 1200-talet. I syfte att tillförsäkra släkten sin rätt till jorden fick en testator endast testamentera bort en viss andel av sin kvarlåtenskap. I städerna fick till exempel en testator inte förfoga över sin kvarlåtenskap utan medgivande från sina barn. Testatorer utan barn fick bara testamentera bort en tredjedel av kvarlåtenskapen, medan resten tillföll dennes arvingar.
Den första generella testamentslagen i Sverige infördes år 1686 och medförde en viss utökning av testationsfriheten. Regler om den laglott som tillkommer bröstarvingar infördes år 1857, en grundprincip som sedan dess kvarstannat i den svenska testamentsrätten.
Något senare i historien har testationsfriheten begränsats i motsatt riktning, i form av regler som syftar till att förhindra att släkter, i generation efter generation, villkorslöst behåller stora förmögenheter inom sig. Detta bland annat för att luckra upp adelns makt. År 1930 tillkom den ännu gällande huvudregeln om att ett giltigt testamentsförordnande endast kan göras till någon som är född eller avlad vid testatorns död (9 kap. 2 § första stycket ÄB). I dag finns reglerna om testamente i Ärvdabalken, ÄB, som infördes år 1958.
TILLGÄNGLIGA BETALSÄTT
Faktura (14 dagar), kort (Mastercard, Visa) och Swish.
© 2022 Zeijersborger & Co
