Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) är en tvångslagstiftning till skydd för barn och unga. Socialtjänstlagen (SoL) är däremot en ramlag som bygger på frivillighet. I föräldrabalken 6 kap. 1 §, stadgas att barn har rätt till omvårdnad, trygghet samt god fostran och ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppsbestraffning eller annan kränkande behandling. I denna rätt till omvårdnad ingår inte bara fysisk omsorg utan även psykisk. Vårdnadshavaren har alltid det största ansvaret för att barnen får sitt omsorgsbehov tillgodosett men socialtjänsten har ett övergripande ansvar för att barn och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden (5 kap. 1 § SoL). Om socialtjänsten får signaler om att barn far illa, är det deras skyldighet och uppgift att utreda barnets behov av hjälp.
Ett barns vårdbehov ska i första hand tillgodoses inom ramen för SoL och bygga på frivillighet och sam-
tycke. Det är först om föräldrarna eller den unge skulle tacka nej till frivilliga insatser enligt SoL, som åtgärder med stöd av LVU kan vidtas. Syftet med LVU är att samhället ska kunna fullgöra sin skyldighet gentemot barn och unga genom att se till att de får behövligt skydd, vård och behandling. Barnets bästa ska alltid vara vägledande och ligga till grund för huruvida barnet ska ges vård med stöd av LVU. I 1 kap. 2 § SoL, anges att när åtgärder rör barn, ska det tas hänsyn till vad barnets bästa kräver och i 6 kap. 2 § föräldrabalken (FB), står det att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör vårdnad, boende samt umgänge. Bestämmelserna i båda dessa lagar har utformats i ljuset av barnkonventionen även om motsvarande bestämmelser inte tidigare har funnits i LVU. Men från januari 2013 har man infört begreppet i 1 § LVU, att det som är bäst för barnet, är det som ska vara avgörande vid beslut om barns vårdbehov.
TILLGÄNGLIGA BETALSÄTT
Faktura (14 dagar), kort (Mastercard, Visa) och Swish.
© 2022 Zeijersborger & Co
