Genom historien har svensk lag beträffande arvsrätten balanserat tre skilda intressen. Dessa intressen är; barnens intresse att ärva sina föräldrar, makens eller makans intresse att kunna leva kvar i ett så intakt hem som möjligt samt arvlåtarens intresse att fritt kunna förfoga över sin egendom.
I några av Sveriges äldsta lagar, exempelvis i Götalagen, tillämpades den så kallade gradualprincipen. Denna princip innebar att den person som stod överst i arvsordningen tog hela arvet. Då barnens intresse vid denna tid ansågs vara det starkaste var det i regel arvlåtarens äldsta barn som ärvde. Vid Svealagens tillkomst infördes istället parentelprincipen, en princip som används än i dag, om än i modifierad version. Principen innebär att den avlidnas släktingar delas in i arvsklasser, så kallade parenteler, med olika förtursrätt till arvet. En arvsklass tog alltid hela arvet och först om det saknades arvtagare i en arvsklass gick arvet vidare till nästa klass.
Genom historien har kvinnor och utomäktenskapliga barn som arvtagare haft en sämre ställning än män och barn födda inom äktenskapet. Medan kvinnor fick samma arvsrätt som män genom Magnus Erikssons stadslag på 1350-talet fick utomäktenskapliga barn vänta till år 1969, 11 år efter Ärvdabalkens införande, för att efter sin far tillerkännas samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet.
TILLGÄNGLIGA BETALSÄTT
Faktura (14 dagar), kort (Mastercard, Visa) och Swish.
© 2022 Zeijersborger & Co
